I Tjernobyl finns inga ljud
’’Är det du?’’
Jag kunde höra vinden vina utanför fönstret. Alla dessa tomma nätter som jag spenderat här i det öppna fönstret, på fönster karmen. Kan inte räkna ut hur många nätter.
’’Vem då du? Vem är jag?’’
Den stickande kylan hade börjat sätta sig in och hålla sitt fasta grepp om natten nu efter att sommaren lämnat alla spår, hade den äns varit här? Skulle inte tro det, men vad spelar det för roll? Jag brydde mig ändå inte om värmen eller tunn klädda sommar dagar. De få gångerna jag gått på stranden hade jag inte kunnat finna minsta empatiska känsla för de stackars små liven som dragit av sig alla kläderna och tagit på sig det minsta man skulle kunna kalla ’’bikini’’ i garderoben. Snälla.
’’Ja, du? Jag är det du kunnat vara’’
’’Rymden anropar jorden, jag tror jag har funnit inteligent liv! Där, bland alla människor, mitt i folkmassan. Ja, precis där. Hon, den transparenta’’
’’Det jag kunnat vara..? Hade jag kunnat vara...?’’
Och skratten. Alla dessa skratt. Eller ja, skratt? De alla lät som att de fått något i halsen, kan man överdriva mer? Om de bara kunde hålla käften för en gångs skull så hade de åtminstonde inte gjort bort sig så. Hahahaha, vem kan jag lura? Som att någon någonsin skulle kunna få tanken att Hålla Käften. Men bara en gång? Snälla, ge mig tystnaden.
Men Nej, inte äns när jag sitter här i fönstret mitt i natten med alla lampor släkta mitt ute i skogen kan det vara tyst. Bilarna, så oerhört avlägsna men ändå så nära. Jag skriker åt dem att hålla käften men ångrar mig snabbt. Smyger ut för att se om mamma och pappa vaknat. Nej, vilken tur. Smyger tillbaka till fönstret. Hmm, vad kan man urskilja i det tunga mörka höljet som gömmer den verkliga världen? Den grå världen. Jag kan se den skarpa kanten som skiljer trädtopparna från himlens mörkblå valv. Jag kan urskilja de skarpa stjärnornas ljus , åh , de är så vackra. Några hundra meter bort kan jag urskilja en grannes hus, om jag ändå haft en laser pistol av något slag... Då hade jag kunnat spränga huset i luften och kunnat fortsätta se den vackra skogen som det äckliga huset döljer. Ja, det hade jag. Formar handen som en pistol , precis som man gjorde när man var barn.
’’Poff tjoff- PANG!’’ , glöd som faller från skyn efter smällen som lyser upp trädtopparna för några sekunder men ju närmare de kommer den förgiftade jorden släcks de. Varför ska allt det vackra som äns nuddar jorden släckas...?
’’Inte fan vet jag’’ väser tankarna. Näe... För inte ens tankarna bryr sig längre, det är så det ska vara antar jag.
’’Nej , inget. Ingenstans hade du kunnat bli till att vara’’
Vid det här laget har jag kunnat börja urskilja bladen som antingen redan fallit till marken eller fortfarande har haft lyckan att kunnat hålla sig fast vid grenarna, som de parasiter de är. Solen har börjat göra sig påmind i början av horisonten som träden skymmer. En horisont. Det finns en horisont.
Så vackert röda är de vissa till och med blodröda. Andra gula eller orangea. Jag föredrar de blodröda bladen, de påminner mig om att det finns hopp om liv. Jag älskar att vara vaken med solens död och dennes återuppståndelse. Att få följa det fåtal timmarna som jorden dör, är död och till sist blivit så renat så det återuppstår. Inte ett moln på himlen är det då, så oskyldigt och rent.
’’Det visste jag väl. För att bli måste man dö och jag har levt till att bli den jag inte är’’
Luften är så iskall och den är underbart fuktig. Den låter lungorna leva på nytt, så vackert. Skinnet blir baddat av vindens kalla pustar. På åkern kan jag se , nästan som taget ur en saga, hur dimman börjar vakna till liv. Jag hoppas att jag lyckas se en älva den här gången... Jag ber....... Bara en liten liten liiiten älva. Någonting rörde sig i dimman. En liten övertygelse, det var allt som behövdes. Mitt leende hade inte kunnat vara större. Men som vanligt rinner tårarna , tunga, nerför mina skinder och bränner upp skinnet på mina nakna lår. Jag lever, jag vet att jag lever. Lever jag? Ett hårt nyp. Ja, jag lever.
’’Hah, ditt skrattretande beteende lockar. Du, leva? Ditt irrationella liv skall komma att bli det det inte blivit till att komma. ’’
Jag kan höra hur råttorna leker i väggarna. Snälla, låt dem sluta. Jag drar fram hörlurarna och låter musiken dåna men tröttnar, vad hjälper det? För deras skrikiga texter tar bara sönder mig ytterligare. Ytterligare.
’’Jag hatar dina lekar. Eller mina lekar? Vems lekar är du?’’
Jag vill kunna känna lyckan , precis som alla andra men det går inte. Jag gömmer mina tankar i ett mörkt dunkel som föruttnar i samma ögonblick som de gömms. Jag behöver hjälp men vill inte bli omgjord. Är rädd. Är jag sjuk? Nej , nonsens. Det är bara något jag inbillar mig. Eller inbillar jag mig själv att jag är inbillar mig? Vad ska jag göra. Mina skrik är för avlägnsa för att urskiljas. Jag ber mig själv hålla käften, sätter mig på plats. Sådär ja, det var väl inte så farligt? Det var allt som behövdes.
Och nu är det en ny dag, på med alla kläder. Sminka mig. Sätta på musik. Låtsas som att jag sovit natten igenom. Skippa frukosten lagom oskyldigt. Ta en kaffe. Gå till bussen. Gå igenom portarna till skolan. Träffa vänner. Eller vänner? De känner inte mig. De har inte sett mig. Inte den riktiga Jag iallafall. Jag spelar, drömmer om att kunna vakna upp i det kalla gräset mitt i natten, låt detta vara en mardröm bara. Men nej, jag måste vänta några timmar till.
Jag måste be mig själv hålla käften. För det är jag som låter mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar