För jag hade glömt den där obekanta känslan,
den där känslan som jag saknat,
känslan av att vara en behövd individ,
inte en i mängden.
hmm, natt, himlen är svart!
Jag hade också glömt hur skönt det kan vara att sitta med mörkret och det enda som lyser är skärmen med det blå vita ljuset i ansiktet. Trots att jag ständigt måste vända mig om och cheka så att ingen/inget studerar mig i mörkret så är det trevligt, iklädd endast gårdagens underkläder. Filosofera över tankar och annat har jag inte tid till så ofta längre, även fast jag har få intressen så blir det inte så mycket tid över, varför vet jag inte men det är så det har blivit, har helt enkelt inte orkat. Tänkandet blev för stort förut, det skapar bara problem, förutom vid guld tillfällen, som den här. Förutom att jag sakta smyger tillbaka till en hopkurad sitt ställning i data stolen så är jag relativt nöjd för tillfället (förutom att ad inte är vaken längre).
Ingrid, min pralin, sitter vid datorn och geter är hot topic just nu!
Om vi dansar tillsammans i den meter höga snön,
med kläningar som går till knäna och som knappast värmer kroppen,
i det kalla ljuset från månen,
då vet du vilken känsla jag vill ha.
Följ mig till en öppen plats där vi kan dansa osedda,
även fast vi är sedda av de tusen stjärnor som lyser upp våran mörka tillvaro.
Åh, ta mig till kylan
